Floskel: liberal

Liberaler är ett sådant där släkte som jag inte vet vad jag ska tycka om riktigt. Det finns ibland några ljuspunkter som ligger nära min egen anarkistiska övertygelse om individens vikt i alla sammanhang (något som vissa andra socialistiska läror tenderar att glömma bort).

Per Ahlmark skrev 1973
"Avgörande är individens egna ideal och önskemål. Detta synsätt är ovärderligt för ett liberalt parti."

Det låter ju rätt trevligt, men det finns också en del riktigt läskiga, respektlösa och oansvariga strömningar inom det liberala etablissemanget som ger mig mardrömmar. "Tankesmedjorna" fyllda med indoktrinerade nyttiga idioter (du hittar en hel hop av dessa på slussplan) som inte drar sig för något för att åt sina uppdragsgivare (Läs: Folkpartiet eller andra smusslande företag) göra vad som helst för att gå igenom sin vilja. Nog om dem. Nu är läget ett annat.

Det är lite kul att se dessa manglas i regeringsställning. Som det här med sjukvårdsförsäkringen som jag tagit upp tidigare. Istället för individuella bedömningar har man nu infört en lista - "Så länge får du vara sjuk". Individens behov har inte längre någon större betydelse. För det är en massa där ute, en obehaglig massa - de arbetar inte, de är sjuka och de lever på bidrag. Mot den massan verkar alla medel vara tillåtna. Den massan har blivit en individ i sig. Och det är Liberalister som plötsligt lagt sig platt. Inte för individens behov, utan för moderaternas inflytande. Ryggradslöst.