Då var man där igen då. Begravd i jobb antagligen precis som jag vill ha det. 12 timmar med en ständigt ringande telefon, en mejlbox fetare än Babben och ett skrivbord som mest liknar en pakistansk jordbävning. Det är grått ute och att döma av samlingen koppar går den sydamerikanska kaffeexporten antagligen med vinst endast på grund av mig.
Det är min medicin på tristessen i den här stan. Svaret på mina ambitioner. Och mitt sätt att döva tanken på att mitt egna ack så fina krypin där på söder ändå just nu känns så tomt och inte riktigt hemtamt.
Trösten i mörkret är CSI och signaler från landskod +33.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar