Om man tycker att allt går ens väg och allt är på topp, betyder inte det att man egentligen bara går och väntar på att det ska vända? Jag har hamnat i något sorts läge att jag bara går och väntar på smällen.
På något sätt är det en stor uppförsbacke jag har framför mig. Dagens stora I-landsproblem samlas på hög.
Hjälp problem! Jag har två lägenheter på Södermalm varav den ena ”ägs” (banken äger) av mig (banken äger mig) och jag orkar inte riktigt ta tag i flytten av mina prylar emellan dem.
Hjälp problem! Jag har inte orkat ta tag i kabel TV och tillräckligt snabba internetuppkopplingar i ”min” lägenhet. Hur ska det här gå?
Jag saknar att vakna bredvid Fröken Y. Kunna ligga där och pilla lite på henne i nacken medan hon låtsas fortsätta sova. Smeka henne över axlarna, pussa henna lätt bakom örat och känna att det kommer vara en vacker dag trots att regnet öser ner utanför.
Istället stirrar jag på mina pärmar om dagarna. Tusentals sidor tekniska manualer. En halv regnskog, prydligt tillplattad, blekt och ordnad i register. Det var alltså meningen att dessa skulle vara räddningen i tristessen i höst? En höst av fruktan. För kraven. Från mig själv. Det var ju nu jag skulle ha den där energin att verkligen bevisa vad jag kan göra på en lite högre nivå.
Just nu formar de där pärmarna bara en enda stor uppförsbacke. Det stör mig något otroligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar