En snabb kolla genom filerna i "jobbmappen" ger ett entydigt svar. Det är en annan typ av projekt som nu upptar det mesta av mina vakna timmar. Jag känner mig splittrad, kanske till och med hotad av utmaningen som ligger framför mig. Som att de första åren bara var ett test, det är nu den verkliga utmaningen börjar. Jag kan inte tänka att det egentligen inte är mitt problem. Det är så officiellt som det blir. Det är mitt problem. Det är ett gigantiskt projekt som berör hundratals personer. Jag är inte ensam om att vara den som ska lösa det. Men antalet går att räkna på en hand. Och för att vara i min ålder med min erfarenhet är det inte helt lätt att greppa.
Jag har en jätteuppgift framför mig, det gick upp någon stans där samtidigt som planet landade på arlandas hårda asfalt i torsdags kväll. Går det att genomföra det här så kan jag göra vad som helst.
Och emellanåt behöver jag fly. Till hjärtats bar. Fast som hon sa. Det här är inte brustna hjärtans höst. Det är längtande hjärtans höst även i halvtidsångest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar